Jag snor det mesta från min kommentar till Karlssons inlägg. Jag fick upp ögonen för Scholes när jag i mitten av nittiotalet läste om honom i en Manchester United-tidning som jag köpt under ett besök i någon storstad med Pressbyrå med brett tidningssortiment. Jag har för mig att han ”vikarierade” för Cantona 95-96 och jag minns att han spelade i ”för-VM -97” – en helt sjuk turnering för övrigt, mest ihågkommen för vår vän Roberto Carlos skruvade frispark.

Jag kommer verkligen att sakna honom. Det jag lärt mig att gilla mest är hur han justerar kroppen för att både vara spelbar och ha rätt balans för att snabbt kunna släppa bollen vidare, hans lugn med bollen i oerhört pressade situationer och sen så klart de sjuka krossarna. Om vi går tillbaka några år så hade han både mer ork och en annan utgångsposition där han kunde utnyttja sitt spelsinne för perfekt tajmade andravågslöpningar in i eller mot straffområdet där han ofta lät högersläggan tala.

Han inledde den senaste säsongen lysande, se den här sammanställningen med nio minuter Scholes i premiären mot Newcastle. I fjärde minuten visas först en kross till Nani, sedan en kross till högerkanten och som jag tror är Valencia, och till sist en klassisk glidtackling med dobbarna före. Han visade även klassen när han hoppade in mot Arsenal i FA-cupen tidigare i år.

Samtidigt så har han fått det allt svårare att hantera matcher med högt tempo och där motståndarna pressar högt och intensivt. Hans dåligt tajmade tacklingar är ju ett kapitel för sig, och jag tycker att det ibland har funnits sekvenser i matcher när det känts som att det slagit slint för honom på något sätt, när han radar upp glidtacklingar som till slut leder till varning. Jag tänker t ex på bortamatchen mot Roma -07 när han väldigt tidigt i matchen som roma inledde i ett vansinnigt tempo gick in sent med glidtacklingar. Om jag inte missminner mig fick han sitt andra gula kort efter ungefär en halvtimme. Kalle Karlsson menar att tacklingarna är ett uttryck för frustration. I en av kommentarerna till BBCs Phil McNultys inlägg så påstås det att Roy Keane sa att Scholes var ”nasty”. Jag vet inte.

Och så var det målen, eller några av dem: den klassiska volleyn mot Bradford från 2000, den mindre planerade volleyn mot Aston Villa för fyra-fem år sedan, den iskalla avslutningen efter sjutton passningar inom laget mot ett oinspirerat Panathinaikos, det enda målet i semifinalerna mot Barcelona i Champions League våren -08 och så vinnaren mot Manchester City för drygt ett år sedan.

Jag har hunnit lära känna en hel del människor som jag om jag inte jobbat där jag gör aldrig hade pratat med. Vissa tar det längre tid att lära känna. På sista tiden är det just en snubbe som jag har fått bra kontakt med. För ett tag sen visade han upp en bild på sin mobil på två killar i min ålder iförda fotbollströjor. Mina söner sa han stolt. De har idag ingen direkt kontakt, svårt med en farsa som lever i ett amfetamin och alkohol missbruk. Men varje gång sen jag jobbat sen den där stunden när vi satt och pratade om hans söner som spelar i en av landets högsta divisioner frågar han mig: Ey vill du  kolla hur det gått för min son? Nu senast hade de vunnit och hans son avgjort. Hans spontana reaktion var att le som en sol och ge mig en kram. ”Jag är världens stoltaste pappa!”

Varför då berätta detta? Dels för att det är en berättelse om en snubbe som i sitt missbruk lyckats paja de flesta om inte alla relationer i sin närhet som lever ett trasigt liv men det finns en ljuspunkt och det är när hans son spelar fotboll. En stund då han inte längre är missbrukare utan pappa. Jag har fått en ny spelare som jag kommer följa och hoppas att det kommer gå fortsatt bra för honom. Inte bara gör hans egen skull utan för hans pappas också.

några veckor senare så har vi besegrat chelsea borta och hemma och tagit oss vidare till semifinal i champions league. en starkt bidragande orsak till segrarna var rio ferdinands återkomst efter några månaders skadefrånvaro. samtidigt verkar en viss wayne rooney ha hittat tillbaka till storformen så här ett år efter att han skadades – hattrick mot west ham, iskallt avslutning borta mot chelsea blandat med stor arbetsinsats och nu i tisdags kontrollerade han även matchtempot. den största överraskningen för mig personligen var hur bra carrick och giggs var på det centrala mittfältet. i de senaste årens matcher mot chelsea har vi allt för ofta förlorat kampen på detta viktig område, men nu vinner vi den med carrick som de två senaste säsongerna varit en skugga av den spelare han var säsongerna 07/08 och 08/09. vinsterna mot chelsea fick en engelsk journalist att lovorda united och ferguson och även föra fram en ny trippel som en möjlighet.

till gårdagens möte var som bekant rooney avstängd, tack fa. jag antar att ferguson helt enkelt hade bestämt sig för att vila giggs för han var inte ens på bänken. carrick fick dock behålla sin plats i startelvan och tyvärr utmärkte han sig den här gången med att centralt tjugo meter från eget mål passa bollen rakt på en framstörtande yaya touré som enkelt och skickligt gör 1-0. om berbatov hade gjort sitt jobb och satt något av de frilägen han fick i första halvlek så hade det istället varit en kvittering. nu tar istället city ledningen, vilket inte är ologiskt för vi hade fortfarande inte riktigt kommit ut på planen igen för andra halvlek. när vi försöker ta tag i spelet gör city med alla sina vattenbärare det de är bäst på och kapar allt som rör sig. mike dean, huvuddomare dagen till ära, blåser knappt frispark trots alla övergrepp från cityspelare förrän han runt den sextionde minuten, helt korrekt, visar ut scholes. med en man mindre lyckas vi knappt skapa några chanser mot ett city som sjunker allt lägre.

nu blir det definitivt inte någon trippel och det trodde jag inte riktigt på, för om vi skulle lyckas slå schalke så väntar oerhört tufft spanskt motstånd i finalen. jag hoppas att vi kan hålla ut i ligan och ta den efterlängtade nittonde titeln. jag hoppades också att vi skulle slå ut city, men förlorar hellre en fa-cupssemifinal mot dem än en champions league-kvartsfinal mot chelsea.

Idag står Malmö FF med en ny andra tränare då Pep valde att gå till Halmstad som huvudtränare och kommer inom en snar framtid stå med en ny huvudtränare då Rolle bestämt sig för att gräset är grönare på andra sidan och ska träna FCK.

Guillermo Molins, Jiloan Hamad, Agon Mehmeti bland andra sitter på kontrakt som går ut efter den här säsongen vilket innebär att MFF måste få till en förlängning  av deras kontrakt om vi inte ska se dom försvinna iväg som bosman efter den här säsongen är slut eller säljas för en strunt summa i sommar. Jille har visserligen gått ut och sagt att han vill förlänga för att ge tillbaka till klubben som fostrat honom till den spelare han är idag, men att han inte spelar i nr 10 trots det officiellt numera är hans nummer pekar bara på att det kanske inte blir så mycket med hans förlänging eller?

Att den vackra himmelsblå klubben gick back i fjol är det väl ingen som har missat?

Allsvenskan är en mellan liga som alltid kommer få se talangerna försvinna iväg till större ligor och klubbar men kom loss Malmö såhär går det inte att sköta sina affärer om man vill vara en toppklubb. Om MFF hade haft lite framförhållning eller en sportchef förra året hade vi inte behövt vara där vi är nu. Man behöver inte vara ett geni för att räkna ut att Rolle skulle ge sig iväg för att erövra världen efter att ha tagit hem guldet till sundets pärla, varför då inte skriva ett kontrakt med Pep där man lovar honom posten som huvudtränare efter att Rolles kontrakt löpt ut? Har svårt att tänka mig att Halmstad skulle ha mer ekonomiska muskler eller vara en bättre språngbräda ut i Europa än vad MFF är, men dock lockade med en roll som huvudtränare. Kunde inte Malmö gjort det samma?

Röran vi ser nu är i mina ögon resultatet av att Malmö FF år 2010 inte hade en sportchef, Per Ågren verkar vara en toppen kille men han har mycket att lösa just nu….

Med en vettig sportchef hade dagsläget istället kunnat se ut såhär: Rolle går till FCK inga problem vi låter Pep ta över som huvudtränare. Våra talanger sitter på kontrakt som löper ut vi olika tidpunkter för att på så sätt se till att alla inte försvinner på en gång. Guldet stannar där det hör hemma, i Malmö.

Tyvärr tror jag inte att jag i år kommer stå i mittcirkeln på Swedbank Stadion och röka cigarr när sista matchen har spelats. Tränarkarusellen plus att en eller flera spelare försvinner iväg i sommar gör att guldet få hitta ett annat hem för ett år. Visserligen så ryktas det om att Jonas Thern och Stefan  Schwarz kommer ta över bänken vilket hade vart mycket smarrigt att se dessa två mittfältshjältar styra MFF men kommer det hända?

Jag har mer än gärna fel här men nej det blir inget guld 2011…

robben?                                                                    blomqvist? (aka knude här på bloggen)

Ni som kan spika in namnen utlovas en belöning!

Personligen säger ett högt och ljudligt amen till 4-2-3-1 och laguttagningen känns helt ok bortsett från en spelare: Taddei! Menez måste spela, han har varit Romas viktigaste spelare såhär långt. Lysande teknik och ben som gör att han skulle kunna springa i kapp med Tottis Ferrari, inget ont om Taddei han har ett stort gulrött hjärta men idag är Menez bättre. Kanske att han skulle vågat spela Totti bakom discokungen Boriello?

Därav kommer här min laguttagning inför morgondagens match mot Parma:

Också jag väljer att följa Spalletti och spela en 4-2-3-1

Julio Sergio

Rise-Mexes-Burdisso-Rosi

De Rossi-Pizzaro

Menez-Totti-Vucinic

Boriello

Kanske en aning för offensivt balanserat men Pizzaro visade förra säsongen upp ett lysande spel som trequartista och att låta honom agera regista istället för DDR som på sistone har haft en lite vacklande form känns ändå helt ok. Totti bakom Borriello och fullbloden Menez/Vucinic på en varsin kant ger oss både teknik och fart på kanterna.

Medan jag skriver det här har Man united gjort 0-1 på Wigan vilket får mig att fundera på hur Fritzons startelva ser ut, eller varför inte Fakirens Milan uppställning? Att prata om Pogos känns ju rätt menigslöst då deras startelva är skriven i sten och spelar av sig själv…

Senaste tiden har inte riktigt vart den bästa som romanista 5-3, 0-2 och 4-3 de tre senaste matcherna i ligan, lägg sen till 2-3 mot shaktar i CL… Fansen kastar brandbomber och fyrverkerier mot träningsanläggningen och kräver Ranieris avgång.

Som grädde på moset eller kanske kärnan till allt det här är ägarbytet. Roma ägs just nu av Newco Roma S.p.A. ett bolag som har som uppgift att hitta en köpare till det vackra gulröda laget. Nu verkar det som att de har hittat mannen för jobbet enter Thomas DiBenedetto. En Italiensk amerikan och del av Boston group som i höstas köpte Liverpool. Vem som egentligen står bakom är inte riktigt klar men både vidrigt rika greker och italienare nämns.

Det är mycket som snurrar kring Roma och kanske som Kristian Borell är inne på här att Roma faktiskt presterar max nu? Kan vi vänta oss mer av ett lag med otydliga ägarförhållanden?

Samtidigt är det inte första gången Roma finner sig på den plats de är nu. För några år sen pratades om Sensi familjens konkurs och att det skulle göra så Roma konkade. Det snurrar alltid kring den goda Rosella och så vidare. Nej jag tror röra, stök och otydlighet är en del av Romas etos. Kanske dock att nu har dragits till sin spets när Perotta i en intervju och går ut säger att vi har stor problem nu, vi vet inte vad som händer. Det finns ingen tydlighet i klubben. Han är på god väg att börja prata om ägarbytet men kommer på sig själv och blir svävande i sin formulering.

Jag hade lika gärna kunnat vara Laziale och sluppit se mitt lag tappa 0-3 mot Genoa (en match där Totti var helt lysande fram till minut 60, som kapten var i sina forns stora dagar.) Slippa se fansen bomba trigoria och fundera på om det blir amerikaner, araber, greker eller fransmän som blir ägare till klubben.

Men varför hade jag velat slippa det? Det är ju Roma! Nej fast det är en tung tid är jag glad att jag är romanista.

Forza Roma!

nåväl, efter matchen begav d och jag oss till pg med varsin pizza. medan vi åt såg vi andra halvlek av newcastle-arsenal och där arsenal ledde med 4-0 efter första halvlek. innan andra halvlek riktigt hunnit börja blir diaby utvisad för att ha tryckt ner barton och sedan knuffat nolan. repriser visar att bartons tackling som inledde handgemänget borde renderat ett rött kort. det känns också märkligt att nolan undgår varning när han sprang fram till diaby och knuffade till honom. newcastle tar över matchen och får i den sextioåttonde minuten en hårt dömd straff som barton sätter. sju minuter senare vinner best en höjdduell med clichy och trycker in 2-4. nu är arsenal verkligen i gungning och det känns som att newcastle garanterat kommer göra ett mål till. det gör de, när de får ytterligare en straff i den åttiotredje minuten. det är den billigaste straff jag sett på länge. barton försöker sig den här gången på ett slags lös chip mitt i målet och szczesny är på den med sitt höger ben, men lyckas inte styra ut bollen. fyra minuter senare händer det oundvikliga, newcastle kvitterar när bartons frispark nickas ut till tiote som drar till på volley med vänstern och bollen sitter vid szszesnys högra stolpe. nu bestämmer sig arsenal för att anfalla och van persie gör mål, men då har han blivit avblåst för offside – ett minst sagt tveksamt beslut. som man unitedsupporter är jag så klart nöjd att efter matchen läsa att vi leder ligan med fyra poäng och en match mindre spelad en arsenal samtidigt som jag får en gångs skull kan förstå om wenger inte är helt nöjd med domarnas insats (101greatgoals om matchen).

jag har blivit sugen på att se kvällens möte med wolverhampton och övertalar d att följa med mig till vinnys. eftersom vi ville se alla målen från dagens målrika matcher kommer vi inte dit förrän matchen är drygt 10 minuter gammal och då står det redan 1-1. vi har bra kontroll på matchen i mitten av halvleken, men det farligaste som händer är att berbatov nickar över från ett bra läge och att nani drar en frispark precis över ribban. wolves kämpar sig in i matchen och när de i fyrtionde minuten får en frispark utanför vårt straffområde tar de – via elokobis rygg – ledningen.

när andra halvlek börjar ser jag att jag fick som jag ville, scholes istället för carrick. vi startar halvleken med större frenesi, men den minskas efter hand. i den sextionde minuten tycker jag att klockan går för snabbt. i den sextiosjunde minuten är oron starkare – men det är ändå halva halvleken kvar. wolves börjar försvara sig med hela laget och det enda vi har skapat i halvleken är när scholes kommer lite sent in på ett inspel från rafael och inte lyckas styra bollen på mål. tiden rusar fram och det är den åttionde minuten. nu har jag också insett att vi är obesegrade i ligan så här långt och hur ironiskt det vore om vi förlorade mot ligans sämsta lag. jag tänker att jag nöjer mig med ett mål, men jag ser inte hur vi ska få det – om vi inte får en straff. fem minuter senare så når scholes högst på ett inlägg men hennessey gör en kanonräddning. scholes varnas dock och på reprisen ser vi att han försökt använda guds hand. förnedringen är total. domaren lyckas få ihop till fem tilläggsminuter, men vi skapar ingenting. ingenting.

hur blir det så här? jag tänker på underskattning, på dålig inställning, på dålig koncentration. jag tänker att det till viss del beror på en fotbollsplan som verkar vara i väldigt dåligt skick. jag tänker att vi har ett undermåligt mittfält, där carrick sedan våren 2009 är mer ur form än i form och fletcher är sämre än på många år, där åldern alltmer tar ut sin rätt på scholes, där anderson fortsätter blanda och ge, där ett av förra säsongens utropstecken – valencia – är skadad, där gibson inte verkar hålla unitedklass, där giggs bara håller högsta klass i vissa matcher och där nani är den enda som regelbundet presterar på den höga nivå som krävs. jag tänker att det beror på dålig rörlighet. jag känner att jag saknar red nevs passion och inställning. jag tänker att det är sådana här matcher man måste vinna om man vill vinna ligan. jag tänker på en match på ewood park i april förra året där vi bara fick oavgjort. något ironiskt händer det här samma vecka som vi enkelt besegrar aston villa med 3-1.

UPPDATERING: ytterligare ironi är att united som gjort flest mål i premier league den här gången bara mäktar med ett mål i det som redan innan söndagens matcher är den delat målrikaste omgången i premier leagues historia. och för att spä på det hela gjorde saha fyra mål mot blackpool och tevez ett hattrick mot west bromwich.