goodbye, nevvan

gick för en dryg timme sen in på sportbladet för att kolla in sportnyheter och möts av rubriken unitedstjärnans chockbesked: karriären är över. jag gick snabbt in på manutd.com och twittrade sedan om det. när jag läste min twittring så ångrade jag den, det kändes för kallt, och några minuter senare insåg jag att det var läge för ett blogginlägg.

gary neville, en av de sista ur den gyllene generationen. jag minns inte första matchen jag såg med honom, men jag måste ha sett en hel del matcher med honom under tipsextra och tipslördag och jag minns att han valdes till årets högerback av tidningen goal någon gång under mitten av nittiotalet. om jag minns rätt var han ordinarie för england i em -96 och till slut blev det 86 landskamper. vad minns jag från hans spel? framför allt är det nog inställningen: glöden, viljan att satsa allt för att vinna. frejdig är nog ordet som beskriver hans spelstil. sen var det så klart de oftast vältajmade glidtacklingarna. offensivt var det överlappningarna, oftast förbi beckham och de precisa inläggen. så fort han – eller någon annan i backlinjen – var överspelad åkte höger armen reflexmässigt upp med en frenesi som, i alla fall i landslaget, borde gjort tony adams stolt. jag har för mig att han var bra hemma mot milan förra säsongen, men annars minns jag konstigt nog bara hans mindre bra matcher – som när han blev uppsnurrade av shaun goater i derbyt -02. sen var det de upprepade försöken att odla skägg eller mustasch som precis som zlatans försök alltid slutade med moppefjun. med tanke på hur långsam han var de senaste säsongerna, han kom aldrig riktigt tillbaka från skadan 07/08, så hoppades jag faktiskt att han skulle lägga av efter den här säsongen, men jag trodde inte att han skulle göra det under säsongen. det kändes som att han inte hade mer att ge på den här nivån och det känns tråkigt att se mannen som var premier leagues bästa högerback i tio år närmast skämma ut sig. den här säsongen har dock inneburit ett genombrott för rafael och därmed är förhoppningsvis sökandet efter nevvans efterträdare över. samtidigt känns det tomt – ett united utan någon av bröderna neville. en hyllningsvideo (tack 101greatgoals):

att han inte var älskad i hela storbritannien kommer nog framgå i kommentarerna på guardian. jag blir också lite besviken om inte richard henriksson får ur sig en diss.

UPPDATERING: det blev ingen diss av richard henriksson utan istället en kort hatkärleksförklaring. jag tyckte det var väldigt onödigt att hetsa upp stämningen inför mötet med city förra säsongen ännu mer. när det gäller muckande mellan neville och vieira så är mitt enda minne från spelargången på highbury och då började vieira muckandet.

här är några bilder från hans karriär och här talar han ut om sitt beslut på någon slags engelska.

3 kommentarer

Kommentarers RSS TrackBack Identifier URI