oh manchester, so much to answer for

efter en tung kväll när inter rättvist besegrat barcelona kan det vara skönt att påminna sig om att det finns något som är större än en champions league-final.. jag tänker givetvis på manchester united.

det var tisdag kväll, jag hade varit hemma med förkylning och feber i fyra dagar och det var dags den första kvartsfinalen mellan manchester united och bayern münchen. helgen innan hade jag sett ett united utan rooney besegra bolton med 4-0. united var således i god form och jag trodde att vi skulle besegra bayern över två matcher, men som det brukar inför viktiga cupmatcher och matcher mot storlag kändes det inte helt bra.

matchen börjar på bästa tänkbara sätt genom att nani slår en frispark, och demichelis som ska bevaka rooney halkar. rooney serveras bollen på silverfat framför butt och placerar in en vänster bredsida på volley. vi spelar bra i första halvlek, även om jag inte är helt övertygad om nevilles förmåga att hantera ribery. i andra halvlek tar bayern över helt, eller om det är united som backar hem för mycket och släpper in dem i matchen. samtidigt ökar min feber, som kanske påverkar mina intryck, men jag känner i alla fall en bra bit in i halvleken att vi kommer klara oss igenom det här. sen tar neville med handen och bayern får en frispark i farligt läge nån meter utanför straffområdet. rooney beslutar sig att lämna sin plats i, eller bredvid, muren och rusa fram när frisparken slås. frisparken tar på honom och ställer helt van der sar. det är kvitterat. vi har fortfarande oavgjort och vi har gjort mål på bortaplan, så det känns ändå bra. i sista tilläggsminuten går gomez på en soloräd från egen planhalva och mot uniteds mål. han stoppas till slut och slänger sig, i vad som jag uppfattar en filmning. jag får intrycket av att slutsignalen har gått, tyvärr verkar evra ha fått samma tanke för han dräller med bollen. olic tar bollen, kommer fri med van der sar och avslutar behärskat till vänster om denne. det känns inte alls som united att släppa in mål i slutminuterna och inte på det sättet. samtidigt zoomar en kamera in på rooney som ligger i smärtor mitt på plan. jag inser att vi förmodligen kommer vara utan rooney i helgens match mot chelsea.

det blir lördag och jag är frisk. pg och jag är hos vår vän chelsea och ser united ta emot just chelsea. jag blir upprörd över att ferguson väljer att starta med neville, scholes och giggs. neville har stora problem med malouda som är i storform. mitt i första halvlek tar sig malouda in i straffområdet och slår in bollen till joe cole som placerat sig vid den närmsta stolpen. med evra i ryggen klackar han retfullt och snyggt in bollen vid bortre stolpen. första halvlek fortsätter kännetecknas av att chelsea ligger rätt i positionerna och rör sig bra med bollen, samtidigt är jag glad över att anelka är på plan för han förstör rytmen i chelseas spel så fort han får bollen. united anfaller utan spets, skärpa och rörelse. berbatov blir isolerad. giggs slår av vad jag ser inte en passning rätt. scholes hänger inte med när han har bollen och än mindre när han inte har bollen. han gör ett antal tvecksamma tacklingar, och blir efter upprepade tillsägelser varnad. det är smärtsamt att se spelare som jag älskar spela så dåligt.

i andra halvlek kommer vi igång och tar över matchen, om än utan att skapa några riktigt farliga chanser. men så gör då ancelotti det fruktade bytet – ut med anelka och in med drogba. några minuter senare får en helt fri drogba bollen i uniteds straffområde. han avslutar säkert, både pg och jag skriker offside, och jag tänker att drogbas firande snart kommer att avbrytas av gnällande. helt ofattbart visar det sig att domaren godkänt målet. jag tänker att jag kanske förhastade mig, eller att den assisterande domaren var dåligt placerad. av repriserna som vevas blir det tydligt att drogba var nästan en meter offside sekunden innan passningen slås och att den assisterande domaren var perfekt placerad. jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. några minuter senare anfaller nani på vänsterkanten och slår ett inlägg som cech stöter ut på den framstormande macheda. bollen tar på macheda och går i mål. vissa hävdar att det var hands, men jag såg ingen antydan till det på repriserna som visades under matchen. vid en seger hade vi haft ett grepp om ligatiteln, nu är det chelsea som har tagit greppet.

det blir onsdag och f har bjudit in max och mig till en av hans vänner som har viasat. innan jag cyklar hemifrån har jag läst, både på bbc och guardian att rooney startar, att rafael startar, att gibson startar och att giggs och scholes är bänkade, neville är inte ens med på bänken. jag blir överväldigad över laguttagningen och börjar tro på en seger med 3-0. i den fyrtioförsta minuten gör nani sitt andra mål för kvällen och det står just 3-0. några minuter senare lyfts bollen in i uniteds straffområde, carrick är vek i närkampen med olic som reducerar. i andra halvlek börjar bayern starkt och efter fem minuter händer det som inte får hända, rafael hänger inte med i riberys vändning och bestämmer sig att hänga med med handen istället. ribery faller och rafael får sitt andra kort. jag inser att det är kört, vi kommer släppa in fler mål, och vi kommer förmodligen åka ur champions league. som bekant är hoppet det sista som överger människan och jag hoppas med hjärtat i halsgropen de följande femton minuter. bayern dominerar nu stort och en hörna från vänster ut till robben som drar till på volley och placerar bollen otagbart vid van der sars bortre stolpe. ett vackert mål och oerhört bittert, vi är utslagna ur champions league av ett lag som jag ogillar starkt och dessutom är målet gjort av en av de spelare jag föraktar mest. när matchen beger jag mig skyndsamt ut ur lägenheten. när jag cyklar förbi värnhem är tårarna inte långt borta.

det blir söndag och jag börjar se united möta blackburn. rooney är skadad igen, men jag tänker att vi är sugna på revansch efter den senaste tidens negativa reslutat och därför kommer besegra blackburn tämligen enkelt. neville, giggs och scholes startar igen. ett glädjeämne är att macheda får starta tillsammans med berbatov. valencia bränner ett friläge i slutet av första halvlek, men förutom det skapar vi inte någon klar målchans. jag känner ändå att vi kan lägga in en växel till och att när vi gör det kommer vi göra mål och vinna. tyvärr finns inte den växeln, matchen slutar 0-0 och ligatiteln känns förlorad.

det var torsdag eller fredag, jag har planerat in att handla trettioårspresent på lördag eftermiddag. jag får reda på att det krockar med manchesterderbyt. jag känner dock att det inte gör något. det blir lördag och presenthandlandet går snabbare än planerat. fem minuter in i första halvlek kliver jag in på vinnys och beställer en vegetariana special. åter startar de tre gamlingarna, men jag gläds över att rooney är tillbaka. ferdinand är skadad, men evans ersätter honom på ett storartat sätt samtidigt som vidic är helt fenomenal. rooney är uppenbart inte helt återställd. han klagar på domaren som han gör när han inte är i form, han borde ha varnats för en ful sen glidtackling på de jong och han avslutar utanför i ett läge där han några veckor tidigare hade gjort mål. i andra halvlek är united något bättre. scholes får ytor att styra spelet.  när det är en kvart tio minuter kvar vaknar matchen till liv och det blir någon slags slarvig hawaiifotboll med halvchanser åt bägge hållen. till slut kommer bollen ut till evra på vänsterkanten. han har ingen uppvaktning och kan slå ett välavvägt inlägg som den framstörtande scholes möter med sin panna. 1-0 och matchen är slut. vi har åter besegrat city och scholes är åter dagens hjälte. senare samma kväll besegrar tottenham chelsea vilket öppnar upp ligan igen.

4 kommentarer

Kommentarers RSS TrackBack Identifier URI